Så talade Strauss 1 - Gåtan Richard Strauss

I del 1 porträtteras den yngre Richard Strauss, kompositören med framgångarna men också de många motsättningarna i Strauss väsen. Progressiv och traditionalist på samma gång. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Dessutom ringer Johan Korssell upp världens främsta lyriska Strauss-sopran, Renée Fleming. Richard Strauss (1864-1949) har skrivit in sig i musikhistorien med tunga bidrag lika mycket till orkesterlitteraturen som till operarepertoaren. Salome, Elektra och Rosenkavaljeren tillhör de yppersta mästerverken bland 1900-talets operor och Strauss symfoniska dikter (Don Juan, Till Eulenspiegel, Also sprach Zarathustra m. fl.) fortsätter att vinna ny publik till den klassiska musiken. Vid förra sekelskiftet tillhörde Strauss de mest radikala krafterna inom musiken, av publik och kritik betraktades han som ”avantgardist”. Men efter Elektra (1909) kom Strauss att göra helt om, och hans musik blir mer traditionell ofta nostalgiskt tillbakablickande. Allt Strauss gjorde var emellertid inriktat på publiken, om musiken uppfattades som progressiv eller traditionell var för honom ointressant. Dessutom var det alltid ämnet som fick bestämma den musikaliska stilarten. Vidare kan man som dirigenten och musikvetaren Leon Botstein beskriva Richard Strauss som en senromantiker skeptisk till genikulten. Han såg sig hellre som musikalisk hantverkare. Alltså, ett exempel på en väldigt oromantisk inställning - en attityd som helt säkert bidragit till missuppfattningarna kring Strauss. Det klangliga överdådet i hans musik tycks omöjligt att få ihop med en sådan genomsaklig syn på musikskapandet. Strauss-biografen Michael Kennedy, som liksom även Leon Botstein medverkar i första delen av serien, menar t o m att Strauss alltid var konservativ även i sina mest experimentella verk. Detta mot bakgrund av Strauss uppväxt där hans horn-spelande far Franz inpräntade sina musikaliska värderingar på sonen. Idealen var klassiska med Mozart som förebild. Richard Strauss kom dock att på en väsentlig punkt trotsa sin far när han lade till Richard Wagner bland idolerna. Wagner var en tonsättare som pappa Strauss hatade, och som på inget sätt kan inordnas i de klassiska ideal som Franz Strauss predikade. Dirigenten Hans von Bülow jämställde senare Strauss begåvning med just Wagners och kallade den yngre tonsättaren för Richard den tredje. Men varför inte Richard den andre? Nja, det kunde inte finnas en Richard den andre efter Wagner menade von Bülow.  P2 dokumentär i två delar av Johan Korssell.